onsdag 30 november 2011

Lånade Nessies klicker:)




Jag känner mig begränsad. De små liven behöver större utmaningar än jag kan ge dem. De rapporter jag får från tikvalparna, visar verkligen hur de utvecklas! De är coola och nyfikna och hänger med på allt.
Fast jag gör så gott jag kan, och t ex försöker jag presentera olika föremål och underlag som kan vara en utmaning. Det ska skramla, kännas konstigt, vara besvärligt att bära och helt enkelt ge nya intryck. Men jag lyckas inte få dem att så mycket som tveka inför det jag presenterar. "Hippo" t ex, somnade idag på dammsugarmunstycket medan dammsugaren var igång:D
Hundmöten hör till det jag kan ordna och idag var det Viljas tur att vara snäll tant. Hippo var jätteivrig och studsade bredvid den stora rottisdamen, Step var nyfiken, vänlig och glad, men mer sansad, och Boogie obekymrad och nyfiken, men har ingen brådska att bli tantens bästis. Spännande att se hur/om de karaktärsdragen kommer att vara bestående!
På kvällskvisten tog jag fram klickern. Husse och Nessie var ute och bättrade på konditionen, så då passade jag på. Nessie är så träningssugen, så jag vill inte fresta på hennes tålamod just nu.
På tre klick hade valparna fått klart för sig att klick betydde att det serverades små fiskbitar på golvet. Ungefär på fjärde klicket, fokuserade de sin förväntan på mig. Klick och fisk för det. Några få klick senare, satt trion lugnt på golvet, tittade på mig och tindrade med ögonen och väntade på klicket! Det är knappt jag tror mina ögon!! Varför gör inte alla såhär?

tisdag 29 november 2011

Och så Ester



En boxer ser ju ganska annorlunda ut. Åtminstone om man är Aussievalp. Ester och Filippa kom hem till oss på tomten. Ester var måttligt road av inspektionen. En är kul, tre är lite okomfortabelt.
Boogie, som tyckte att mötet med Ida igår var lite otäckt till att börja med, var nyfiken, men avvaktande. Hippo och Step tyckte att det var kul och prövade några lekinviter. Boogie kopplade av, men tyckte ändå inte att tanten var någon hon ville leka med. Vänta bara. Är det någon som kommer att vara Boogies favorit framöver, är det Ester! Hon är vild och galen - och alldeles för mycket för en ung Aussie. Men sedan:)
Bizz är i full gång med sina nya kamrater. Tack för många härliga bilder på en glad valp!

måndag 28 november 2011

Lektion i pinnhantering




Nessie är inte speciellt intresserad av pinnar, och jag har aldrig kastat någon åt henne. Jag gillar inte den aktiviteten. Men tydligen ingår det i vad valpar ska lära sig. Det mamma visar, det är intressant. Något att ta fasta på när man tränar valp!

Vi mötte Ida


Valparna lastades i bakluckan tillsammans med Nessie, och så åkte vi till Skogsö. Man riskerar inte att möta så många hundar där. Jag vill ha järnkoll på valparnas hundmöten. Ska de utsättas för något, så ska jag ha planerat det:) De upplevelser de har, präglar deras liv!
Det märks att de är terränggående. Jag hade nog föreställt mig att de skulle känna sig lite tveksamma på en ny plats, men inte då. De kastade sig glatt iväg i blåbärsriset, så det var tur att jag hade min perfekta inkallning!
Nessie och Ida är verkligen lek-kamrater. Vi höll båda i koppel, så att de inte skulle springa ner valparna. "Hippo" sprang oförskräckt och mötte Ida och husse när de dök upp. Ida blev lite ivrig och hoppade i kopplet, så Boogie som också gått fram, blev rädd och pep. Inte min plan... Step var intresserad av något annat. Men alla lugnade sig snabbt och Boogie var lika nyfiken som de andra. Även om Hippo var ivrigast...
För valparna blev det en kort promenad i det fina höstvädret (eller är det vinter?) medan Nessie fick följa med Ida på sin första promenad på snart nio veckor. Hon kom hem med tuggad päls i kragen och uppenbart nöjd med livet.

söndag 27 november 2011

Jazza och hennes ankor



Det här är Storpricksvans egna ankor:) Hon ska träna på dem, innan hon får får. På sikt kanske Jazza kan efterträda gårdens Bordercollie när hon går i pension. Vi får väl se om Jazza har talang!
Tack Gunilla för bilderna!

Så var det bara tre




Om någon bad mig att passa tre åttaveckorsvalpar, skulle jag tänka mig noga för innan jag sa ja. Det räcker ju för de flesta av oss att få hem en enda åttaveckorsvalp för att allt ska bli uppochner. Här har nu lugnet lagt sig, med bara tre småttingar. Plötsligt är det en enkel match att släppa ut dem när de har sovit, ätit eller lekt. Dvs hela tiden:) Hagen är också en passerad företeelse, utom på natten. De är med oss och är fantastiskt lugna och harmoniska.
Hanarna Step och "Hippo" (som inte fått något namn ännu), ska stanna till nästa lördag. Det tror jag är jättebra för dem. De är båda "känslomänniskor" och kan vara riktiga drama-kings. De kan själva leka burdust, men om någon råkar ta för hårt i deras små öron - då tjuter de så att man tror att de allra minst fått svansen i kläm i en dörr. Är de bajsnödiga, är vår försummelse oförlåtlig och de skriker ut sina anklagelser. De kan också suga in en med blicken på långt håll och jag är säker på att de säger "Jag älskar dig, du och jag för alltid, kom hit så att jag får smaka på världens bästa näsa". Jag kan säga att världens bästa näsa har sett bättre ut. Den är lite sårig...
I morgon är det en vecka sedan vaccineringen, och i veckan ska vi äntligen få träffa några friska, vaccinerade hundar. Vi har rottisen Vilja, boxern Ester och Nessies bästa lekkompis, golden Ida. Alla är Nessies vänner och de är kloka och vänliga hundar. Det är viktigt att valparna får träffa andra bra hundar när de är små. Nessie är som en galoppör i startboxen, så när vi träffar Ida i morgon, får valpsingarna hålla i hatten på första parkett:)) Det ska bli såååå kul!
Jag har förstås fått rapporter från Jazza, Trixa, Bizz och Nobbie.
Jazza åkte hela vägen till Österlen, och bilresan gick jättebra. Väl framme hade hon 14 mopsar att undersöka! Trixa sov hela vägen till Göteborg och var hur snäll som helst. Bizz skulle bila ända till Umeå. "Vilken cool tjej! Otroligt!" / Zandra. Nobbie skulle åka tåg från Stockholms central. "Hon har charmat alla i vagn 5", "trygg och go" / Alexandra.
Tror ni att jag blir stolt, eller?? :)))))

lördag 26 november 2011

Många påsar att hålla reda på när det är inkallning


Man kanske inte ska berätta sånt här. Men när Emelie kom för att hämta Trixa (Svartsvans), skulle jag demonstrera hur fint min inkallning fungerar. Barnabarnabarna ropar jag, och alla kommer kutande. Sprickfärdig av stolthet fokuserar jag på de ivriga valparna och trevar efter köttbullebitarna i plastpåsen... Varma små köttbullar? Rätt stora tycker jag nog? Fel påse...
Filmen är från morgonen, när jag tog rätt påse:)

fredag 25 november 2011

Inkallning


Hur dum får man vara? Eller är det så att tiden just är mogen?
Valparnas drivkraft och förmåga att utforska världen (=huset och tomten) ökar för varje dag. Om det tidigare var möjligt att "lura" dem att inte springa iväg till ett lämpligt hål i staketet, eller att glömma bort att de ville gräva en grop mitt på gräsmattan, så är det idag mycket svårare. Jag sa inte "omöjligt", men att avleda sju valpar är svårare än att hantera en.
Under en period har det därför varit lite stressigt i vissa lägen när de är på tomten. Eftersom vi inte tycker att ett naturligt urval är så lyckat, så springer vi efter. Och efter oss springer de som egentligen höll sig på en lämpligare plats...
Jag har hittills inte serverat dem annat än deras valpmat (något som jag för övrigt tycker att de snarast ska få prova på i små bitar, när de kommer till sina nya hem!). Men i går kväll bestämde jag mig för att det var dags att lära dem en signal som betyder "kolla grabbar och tjejer här serveras köttbullebitar". Aussievalpar är oerhört lättlärda, och jag genomförde två träningspass på köksgolvet.
Signalen har jag ärvt av Anna-Lena Munkvall, och det var den som Nessie kunde när hon kom till oss. Man säger bara en lång harang av "barnabarnabarnabarnabarna". Man kan förstås säga vad katten man vill, men jag tycker att det är bra än så länge med ett "kommando" som de hinner uppfatta även om de råkade ha en skällande kamrat i örat.
Så under träningspass ett, serverade jag mikrobitar av köttbullar samtidigt som jag använde signalen. Träningspass två var omedelbart en succé. De lekte under matbordet när jag sa mitt "barnabarnabarnabarnabarna" och de kom rusande med en entusiasm som skulle avundas av många som tränar lydnad. Det var gårdagskvällen det.
I morse var det dags för praktisk tillämpning på tomten. Först när jag hade dem inom en femmetersradie, sedan allt längre bort. Klockrent! "Barnabarnabarnabarnabarna" ropade jag - och rymlingarna borta vid det farliga staketet kommer kutande så fort de små benen bär.
Mitt förhållningssätt till träning, är att den signal jag använder för olika moment, är ett erbjudande om aktivitet - som på olika sätt och vid somliga tillfällen kommer att leda till belöning. Jag kan gå med på att kalla det kommando och lydnad - men Nessie "lyder inte något kommando", i vanlig bemärkelse. När folk kallar henne Saltsjöbadens lydigaste hund, då försöker jag ha överseende med definitionerna. Nessie ÄR Saltsjöbadens lydigaste hund, men det är inte ett uttryck för ett maktförhållande mellan henne och mig.
Jag kan med gott samvete påstå att valparna nu vet vad "barnabarnabarnabarnabarna" innebär. Det är ett erbjudande de inte vill missa! När de blir äldre kan man variera erbjudandet med spännande lekar, brottningsmatcher, eller vad hunden tycker är ett bra erbjudande. Allt oftare visar sig erbjudandet vara en nitlott, men av samma skäl som vi människor köper lotter trots att nitlotterna är i överväldigande majoritet på lottringen, fortsätter hunden att hoppas på vinst. Å andra sidan, så hör jag själv till dem som aldrig vinner på lotteri. Därför köper jag heller ingen lott. Om hunden får känslan av att det aldrig ger utdelning att utföra det vi ber om, då kommer den att börja göra det med allt mindre säkerhet och allt mindre entusiasm. Som jag och lotterna jag aldrig köper. De kan rent av sluta med det beteende vi hade tänkt oss.
Hot är ett mycket vanligt alternativ till erbjudanden. Betydligt fler skriker sig blå och är förbannade, än de som erbjuder ett trevligt alternativ till sin rymling. Hot och våld fungerar ibland det också (även om biverkningarna är fler än vinsterna), men jag kan lova er att det skulle vara en totalt meningslös metod på mina åttaveckorsvalpar!
I morse genomförde jag en perfekt inkallning, när det var dags att "fånga in" gänget och stänga altandörrarna. Jag gick in, ropade "barnabarnabarnabarnabarna" - och hela gänget rusade in genom dörrarna utan att ha en tanke på att gömma sig i busken:)

onsdag 23 november 2011

Rymningar och varma bad

Valparna vill verkligen komma ut så fort de vaknar. Det bådar ju gott:) Men vi måste vara två och det måste vara ljust. Morgonens motionspass här inne, var det livligaste hittills. Föreställ er sju entusiastiskt skällande och morrande Aussievalpar som kutar det fortaste de kan på parketten... På filmen jag lagt ut, är det bara två som håller på. Strax innan var det alla sju. Husse, som verkligen plockat hundratals pluspoäng genom sin tålmodighet, såg lite blek ut.
Så småningom ljusnade det, och vi kunde slå upp portarna mot friheten. Den hänsyn de tog till husse igår, den måste ha varit ett misstag. Idag rymde flera stycken under stakettet från "nedre platån" som är den mest smitvänliga delen av tomten - och också tydligen en av de roligaste platserna. Ni ser på filmen hur det ser ut, fast jag hade lite annat att göra än att filma själva utbrytningen. Inte blir det bättre av att vi springer över staketet för att samla in smitarna, för då vill givetvis de övriga hänga på. Liiiite stressigt blir det...
Vi försöker vara ute någon halvtimme. Det verkar vara lagom. Då måste valparna tvingas in, men somnar sedan omedelbart. Idag regnade det och blåste snålt, så de tyckte själva att det var mysigt att gå in lite i förtid.
Bad i ljummet vatten och torkning förstås innan de får gå in, extra torkning inomhus och när de har torkat så borstar jag dem. Om jag inte har något annat att göra? Förmodligen, men det har jag lagt på hyllan till nästa vecka:)

Veterinärens omdöme


Glömde säga att veterinären skrev på samtliga veterinärintyg "Mycket trevlig valp"!

tisdag 22 november 2011

Smutsgrisar





Husse har haft en bra dag! Av någon outgrundlig anledning var det ingen som försökte rymma under staketet, utan alla höll sig på rätt ställe på tomten. Det är vad jag kallar hänsyn!
Däremot har de hittat på en ny smittsam hobby. De gräver. Vad gör väl det, i jämförelse med att rymma, men det kräver helt nya procedurer när gänget ska in. Så baljan med ljummet vatten, ställer vi numera ut redan från början. Handdukarna hänger lättlillgängligt och så är det bara att ta en skitgris i taget. De är så härligt okomplicerade! Ner med dem bara och så handduken. Inget krångel! Hjärteknytten!!!

måndag 21 november 2011

Veterinärbilder

Det finns många fina bilder, men jag hinner inte lägga ut dem nu.
I morgon håller jag utbildning, och lämnar valparna i husses vård. Märkligt hur fort man utvecklar tyst kunskap. Jag var tvungen att skriva en lapp med instruktioner, för det visade sig vara för mycket att ta in muntligt. Filippa kommer att titta över och hjälpa till med utevistelserna. Synd om husse får magsår...





Hur man får personalen att jubla:)



Vilda och glada valpar fick börja dagen med att kuta runt i kök och matrum. Utom Quickstep, som har bestämt sig för att man inte kan bajsa inne. Med känslorna svallande, bultar han på altandörren med hela sig. Så han fick gå ut i mörkret med mamma:)
Sedan gick allt precis så bra som jag bara kunde önska. Inga köer att tala om, valparna sa ingenting, utan la sig och sov hos mamma i bakluckan. På Albano blev vi verkligen omändertagna! Vi fick t o m hjälp att bära in valparna. Eget rum fick vi också, där alla kunde springa runt och ha kul. Gissa om personalen stod i klappkö:)
Valpsingarna skötte sig fantastiskt bra! De stod där på bordet en i taget och viftade på svansen. Inga protester eller sura miner. Helt tysta, lugna och glada. Varenda en! Alla pep när de fick chip, men viftade sedan på svansen igen. Veterinärer och assistenter var mycket imponerade!
Det var lite löpande band-principen. De som var klara fick droppar i ögonen och blev sedan hämtade till ögondoktorn. Alla bär puddingarna som om de var fem år och just hittat en favvonalle på leksaksavdelningen:)
På hemvägen såg alla sju ut som om bilåkning var det mest självklara man kunde ägna sig åt. De sov, drack lite vatten, bytte ställning, tittade ut - och ingen sa så mycket som pip!
Så nu är alla godkända, chipade, vaccinerade med allt som går och ögonlysta. Puh vilken förmiddag...

söndag 20 november 2011

Till veterinären...


Det kan ju t o m gå alldeles utmärkt. Helt perfekt, liksom. Inga köer genom stan, inga valpar som kräks, inga valpar som skriker i högan sky i buren. Hjälpredorna Martin (lillhusse) och Ann-Christine (Steps matte) kommer i tid till Albano. Vi får in hela högen utan att riva bygget, varken chip eller spruta gör ont, ögonlysningen är bara kul - och alla sover på vägen hem. Eller hur?
Bilen är nu möblerad för resan. Buren får ta sin halva av bakluckan. Sätet är nerfällt vid burgaveln och där kan Nessie ligga och se cool ut. Tror att fyra är lagom i buren. På andra halvan av bakluckan tänker jag sitta med tre valpar. Jag tar hand om grabbarna, som är lite känsliga, och Boogie. Där är möblerat med tidningar och en filt.
Jag har packat vatten, bajspåsar och papper i bilen, och på dörrmattan står ryggsäcken med stamtavlorna. Jackan är packad med pengar, nycklar, köttbullebitar och Nessies koppel. Bra att vara förberedd, eller hur?
Håll nu tummarna för att allt går bra och att alla är friska och krya!

Herregud så skönt när den dagen är över...

PS Det blir ingen bur. Rock´N´Roll började genast tugga på gallret när buren stod i hagen, och fastnade med nosen i kläm! Vet inte vem som blev räddast, hussse, jag eller valpen, men han skrek i alla fall högst. Hu. Så nu blir det lösdrift för hela gänget. Det är ju inget man vill råka ut för på motorvägen direkt...

lördag 19 november 2011

Hurra! Nu har alla fantastiska hem!


Nu har Gråöra också fått en familj:) Hon hamnar hos Zandra och Johan i Umeå och kommer att kallas "Bizz".
Väldigt skönt tycker jag, för jag är en sån blödig typ att jag tycker synd om den som inte vet vart den ska. Gråöra har utnyttjat situationen till att få tillåtelse att bita mig hårt i näsan utan att bli bortlyft.
Jag är verkligen oerhört tacksam för de köpare jag har fått! Kanske kommer jag att gråta ändå, men det känns fantastiskt att få lämna över dem i deras vård! Det är mycket aktiva hem på olika sätt, men alla har hundträning som hobby. Storpricksvans får också egna får (och har ett gäng nyinköpta ankor som väntar på henne), och jag vet att det är fler av de andra som kommer att få pröva vallning. Annars är det allt från bruks, lydnad, agility till viltspår.
Åh vad jag ser fram emot massssssor av rapporter och bilder!

Saknar husse...


Det är nog mest jag som saknar husse. Det kanske låter romantiskt, men det är bara så krasst som att det är nästan omöjligt att vara ensam ute med valparna:) Efter en minst sagt hysterisk morgonrunda i gryningen, beslöt jag mig för att hålla mig inne.
Valparna har hittat vartenda hörn av tomten, även den delen där de absolut inte får vara. Glest staket ner mot ett brant berg. Går inte ihop med sjuveckorsvalpar... Nej, in med dem igen, men det tog ett tag innan jag fick ihop det till sju.
Jag möblerar med kompostgaller så att det är i princip kök och matrum som valparna kan använda. Där har jag bäst koll, det finns inte så många farliga saker, och golven går ju att tvätta, eller hur? Nessie tycker att det är lite kul att leka med dem inne och kan tänka sig att kombinera det med lite diande. Rart:)
På eftermiddagen kom Filippa och hjälpte mig att hålla ögonen på dem under utevistelsen. Det underlättade enormt! Tack!
Inte minst fick jag hjälp med avtorkningen av tassarna. I natt hade det regnat. Det blir då en helt annan konsistens på mossa och jord, något som uppskattades av valparna. Jösses sådana smutsiga tassar! Igår hade Step klivit omkring i någon geggig grop, så han fick bada tassarna i handfatet. Det gick hur bra som helst:) Men jag gör det nog inte med sju...
Jag har en filmsnutt där jag just släppt ut dem. Det är härligt att se hur glada de blir när jag öppnar altandörrarna. De liksom rinner ut genom dörren, kissar lite, stannar upp en stund och rusar sedan iväg. Åt olika håll...
Men, som sagt, man kan ju vara inne också.

fredag 18 november 2011

Mycket ska stämma


Valpar och köpare ska matchas och alla ska vara nöjda. Det blev jättebra för alla utom för en. Gråöra blev plötsligt utan familj - något som blev sorgligt för alla inblandade. Men nu tror jag att jag har ett nytt jättebra hem på gång till henne.
Det har varit ett svettigt företag att hitta tid för ögonlysning någonstans. "Min" ögonlysare var långtidssjukskriven och det var rent ut sagt ett helvete att försöka hitta något ställe som kunde ta emot sju valpar. De måste ju vara chippade innan de blir lysta, och den ekvationen räckte för att allt skulle spricka. Hur kul är det att åka med några valpar hit och några dit, olika dagar dessutom? Tack och lov trollade de med knäna på Albano och på måndag får vi allt fixat på en gång. Jag höll på att somna sittande av ren lättnad!
Länge lever Facebook, där jag efterlyste hågade assistenter till veterinärbesöket och omedelbart fick napp:)
Hanarna har varit döpta länge, men tikarna ska nu också få sina namn:
Trustful Rock´N´Roll - Svarta trefärgade hanen (som hamnar hos Anna i Kalmar)
Trustful Quickstep blue merle-hanen "Step" (som hamnar hos Ann-Christine i Stockholm)
Trustful Sweet Jazz - Storpricksvans "Jazza"? (som hamnar hos Gunilla på Österlen)
Trustful Real Character Salsa - Svartsvans "Trixa" (som hamnar hos Emelie i Göteborg)
Trustful Bossa Nova - Småpricksvans "Nobbie" (som hamnar hos Alexandra i Jönköping)
Trustful Boogiewoogie - Mörka "Boogie" (som stannar hos oss)
Trustful Hot Samba - Gråöra (som eventuellt hamnar i Umeå)

Husse ska nu åka på retreat över helgen (jobb i och för sig, men han får vila upp sig och sova en hel natt utan valparna) Valparna, Nessie och jag ska frossa i kisstidningsbyten, kreativa leksaker, mat och mys.
Mys står högt på valparnas lista. Aussievalpar kan vara enormt högljudda, och kan ibland trigga varandra att stå vid staketet och skrika och hoppa och vara helt utom sig. Går man då in till dem och sätter sig, blir det stort pusskalas och sedan lägger sig lugnet. Somliga somnar omedelbart, andra börjar pilla med leksakerna, och andra slutar aldrig att pussas. Fast det är olika vilka som pussas mest. Lika så om lekarna är för vilda, räcker det med att jag går in och sätter mig, så tar de det lite försiktigare. För det mesta... Tycker att det borde vara Nessies uppgift, men hon tycker att jag sköter det där bra och drar sig tacksamt tillbaka till mitt skrivbord.
Det är intressant att se att de valpar som hon väljer att leka med lite hårdare ute, det är sådana som varit lite för kaxiga mot kamraterna inne. Nu pratar vi om grader i helvetet. Jag som är en blödig typ, måste hålla för öronen när de skriker som stuckna grisar. Nessie reagerar ytterst sällan, så är hon lugn får jag också försöka hålla mig lugn. Hon vet bättre än jag.
Nessie är verkligen en bra mamma. Hon ger dem di några gånger per dygn, och man ser hur hon anstränger sig för att härda ut. Ibland, när mobben blir för hetsig där under magen, morrar hon lite. Då sansar sig alla och diar mer städat.
Hon leker gärna med dem både inne och ute - fast ännu hellre "leker" hon med mig... När jag lite irriterat försöker få henne att bekymra sig om de rymlingar som är längst bort på tomten, anstränger hon sig för att mycket fokuserat och perfekt gå fritt följ medan jag jagar valpar över stock och sten:)
Trots att jag fortfarande vakar över valpflocken som en hök när de är ute, blir jag lite coolare. Från början blev jag orolig när de var i olika buskar. Idag skulle jag vara tacksam om de höll sig till buskarna. Konstigt nog väljer de alltid de farligaste ställena. Hur vet de att det är så? Lite som Ronja Rövardotter; hur ska man kunna akta sig för det farliga om man inte är där det är farligt?
Jag tog också ut fotbollen som vi använde på lilla MH här om dagen. Ingen tyckte att den var konstig, alla var med och jagade den. Tyvärr hann jag inte filma innan de försvann till något som var farligare. Bara Jazza (svårt att vänja sig vid nya namn...) och Nessie lekte vidare.

torsdag 17 november 2011

Lilla MH


Det var inte det lättaste. Men det är gjort i alla fall:) Och det blev väldigt tydligt att resultatet inte är så enkelt som att det bara är att sätta en etikett på valpen.
Den svåraste omständigheten, var att valparna var ganska aktiva när vi började med första valpen, men allteftersom somnade de. De vaknar alltid när Nessie hoppar in i hagen, så jag bad henne att hoppa in för att få liv i dem. Men när det inte vankades mat, somnade de om. Jag försökte hugga någon som såg någorlunda pigg ut, innan den säckade ihop igen.
Men en sömnig sexveckors valp gör helt andra saker än en pigg. Den kanske inte piper direkt när den blir lämnad ensam i ett rum, utan sitter ganska länge innan den klagar. Hade den varit pigg, kanske den hade pipit direkt. Och en sömnig valp kan lägga sig i stället för att ta kontakt med en människa. Och vem är inte nyfiknare när man är pigg än när man bara vill sova? Eller gripandet! Gråöra, som ihärdigt släpar en stor bit täckplast över gräsmattan och håller i som en pitbul, ville inte gripa alls. Och Rock´N´Roll, som vi gång efter gång konstaterar är jättesocial och kastar sig över besökarna, han var inte speciellt social. Så hur tolkar man det? Kryss i rutan för "Tar kontakt med fördröjning" är inte ett dugg rättvisande. Möjligen kan man konstatera att en trött Rock´N´Roll tar kontakt med fördröjning, men det är inte i närheten av en rättvis beskrivning av hur han normalt sett tar kontakt med främmande person. Ska man utifrån det testresultatet ge råd till valpköparna, blir det helt galet.
Jag kan ändå se att vissa drag som jag tycker mig se, kan bekräftas av resultatet. Någon som jag ser gärna tittar en stund när något "skrämmande" händer, gör förstås det också i en testsituation. Någon som oförväget undersöker allt här hemma, och som också får det som testresultat, kan man känna får ett rättvist resultat.
Summan av kardemumman är att jag inte kommer att lämna över testresultatet till valpköparna, för det blir alldeles för svartvitt och fel. Men jag kommer att gå igenom det med valpköparna och lägga till min egen uppfattning.
Slutligen; ett stort tack till Anne-Marie som tillbringade hela kvällen instängd i ett litet rum. Dessutom var hon tålmodig och såg glad ut hela tiden! Fin mentalitet på fin kompis!


onsdag 16 november 2011

Så ska allt falla på plats


Anna-Lena Munkvall ska ha medalj för att hon trots ett hysteriskt schema tog sig tid att åka hit, dessutom mitt i morgonrusningen. Jag tänkte mig att valparna skulle vara lugna och mätta, så att det gick att titta på dem ordentligt. Så de hade fått vara ute två gånger och var nyätna när Anna-Lena kom.
Det är klart att jag blir jätteglad när A-L tycker att det är en mycket jämn kull! Stadiga och fina med bra bredd på sina huvuden. Allra gladast blev jag nog över omdömet "jätteläcker" om den mörka blue merle-tiken. Hon är ju ovanlig, så flera valpspekulanter har känt sig tveksamma om hon skulle duga på utställning. Det gör hon!! Lilla coola Mörka:)
Återkommer om kvällens "lilla MH"

tisdag 15 november 2011

Sexveckorspuddingar








Sexveckorsporträtt uppifrån och ner: Storpricksvans, Quickstep, Rock´N´Roll, Mörka, Svartsvans, Gråöra, Småpricksvans.

Det verkar som om det funkar med rutiner. Vi blir lugna allihop. Men det som funkar ena dagen, har ändrat sig till nästnästa - så precis när en rutin hunnit bli en rutin, måste den ändras. Och det som verkade som ett bekymmer ena dagen, är borta dagen därpå. Fenomen som jag i min enfald tänkte mig var permanenta (på gott och ont), försvinner eller förändras. T ex verkar det som om "Fångarnas kör" är ett avslutat kapitel. (Peppar, peppar...) De lyssnar och tar in världen på ett nytt sätt.
Alla utevistelser har funkat jättebra idag. De har sprungit i två grupper, så då behöver jag ju bara springa åt två håll:)
Ett helt nytt fenomen, var deras hysteriska lek på kvällen. De var verkligen helt galna! Två av dem kräktes, i princip mitt i språnget, och rusade sedan vidare. Lika lyckliga för det. Själv tror jag genast att de fått vinterkräksjukan, fast valpar får antagligen inte det.
I morgon är en stor dag. Först kommer Anna-Lena Munkvall och tittar på gänget. Klart att farmor vill pussa på sina barnbarn! Ingen heller är erfarnare eller kunnigare än Anna-Lena när det handlar om Aussievalpar, så det ska bli så spännande att höra vad hon tycker. Sedan ska gänget avmaskas, och på kvällen kommer Anne-Marie Folkesson och hjälper mig att göra "lilla MH". Anne-Marie är en oerhört kunnig och klok hundmänniska, så jag är helt trygg med henne som testpartner. Det ska bli så kul!

måndag 14 november 2011

En helt vanlig dag


Om någon tror att man har tid att göra lite olika sysslor, sådär vid sidan av valpar och besökare, så kan jag tala om att det inte är så. Har man en kennelanläggning med olika faciliteter som underlättar dagen, så lever man troligtvis ett någorlunda vanligt liv. Med sju sexveckorsaussies i vardagsrummet, så gör man det inte.
Raringarna sov från 20.30 till 04.20 - vilket väl får anses som strålande. Det borde ha givit mig en god natts sömn, men det var liksom för bra för att vara sant, så jag väntade bara på hungertjuten... Tyvärr är det kolsvart ute så dags, så det blev mat och race i hagen. När man jämför med deras aktiviteter ute, så inser man att hagen är väldigt liten.
Efter någon timmes halvdvala började sedan den riktiga dagen. Fortfarande var det lite mörkt ute, så valparna fick komma ut i huset medan vi fixade frukost. Gissa om det blir besvärligt när alla bajsar samtidigt. Budordet "Du skall icke kacka i eget bo" blir fint illustrerat. Synd att man inte hinner med att filma när husse försöker förhindra att valparna går i olika bajshögar. Det hinner man alltså inte, eftersom man själv gör precis samma sak, fast dessutom försedd med såpa och papper:)
När det blivit tillräckligt ljust, fick alla gå ut. Vi har ett hörn på tomten som inte alls är valpvänligt. Där finns byggbråte och "krypvänliga" staket ned mot ett stup. Kan någon begripa varför alla tycker att det är det roligaste stället? Obegripligt. Inte ens två personer klarar av att hålla sju valpar i schack. När vi lyckats få in gänget, fixade händige husse en avspärrning av pressenning. Kanonbra! Det funkade perfekt ända till skymningen. Dagens alla besökare har kunnat sitta innanför fönstret och titta ut på valpidyllen. Små luddtussar som hoppar fram och tillbaka i samlad tropp (nästan) och fogliga som lamm. När publiken hade gått hem, hittade de nya kryphål under staketet. Fast mindre farliga då:) Men det är lite stressigt bara att hålla reda på vilken granne de olika valparna har rymt till... Stella rymde precis lika dant, men hon var ju en enda. En väldig skillnad faktiskt!

Valpvakt - Filippas berättelse


I helgen var jag valpvakt och valparna såg mig som en lämplig lektant, där de upptäckte att de kunde bita i mina jeans, kliva på pappren när jag skulle byta tidningar och skaka galler samt föra en hel del oväsen.
Första gången alla var ute samtidigt passade de på att sprida på sig så mycket de kunde, de betedde precis som små skolelever när de skulle reta sin nya vikarie. De var lätta att fösa ut, men intill omöjligt att få in. När man öppnade dörren för att släppa in två, passade de andra på att smita iväg.
När alla rymlingarna var inne i hägnet kunde jag pusta ut - jag blev till och med mör! Alla somnade efter en stund och när de sov var det tyst och lugnt. Men alltid vaknar någon till slut och väcker hela flocken och så börjar det igen.
När de fick sin mat serverad var de ofta måttligt roade, men efter en stund stod alla i en ring runt matskålarna och tar för sig. Nessie satt ofta på andra sidan hägnet och väntade på att hon skulle ta resten, trots att hon just fick sin mat.
Det var mycket nyttigt för mig att sitta valpvakt och se vad det innebär att vara uppfödare och ta hand om sju vildingar samt deras mamma. Det är inte något enkelt jobb alls!
Filippa

fredag 11 november 2011

Liten semester:)


Jag älskar mina valpar. (Fast eventuellt inte alltid på natten...) Kanske är det därför jag har svårt att låtsas som ingenting när de biter varandra så att någon krake skriker hjärtskärande. Det där med bithämning tycker jag funkar sådär. Hänsynen är oftast obefintlig. Är jag i närheten går jag emellan och räddar den som är i underläge. Att t ex ta ett hårt grepp om snoppen på någon av hanarna och vägra släppa, tycker jag är skittaskigt:(
I morgon bitti ska vi upp lika tidigt som vanligt - med den skillnaden att vi åker till landet och lämnar gänget i Filippas vård över helgen. Vi åker förstås iväg för att jobba, men jag har febriga fantasier om att få sova ostörd en 12-timmarsnatt. Ooooooo så härligt!
Säkert kommer jag att sakna alla puddingar, men mest av allt Nessie. Hon får stanna hemma och assistera Filippa. Eller vem som nu assisterar vem:)

torsdag 10 november 2011

Full fart



Ingen brist på underhållning här inte:) Ju äldre de blir, desto mindre tid verkar jag få över till annat. Fast det är ju för att jag vill smaska i mig av valptiden! Nessie börjar verkligen tycka att det är segt. Hon gör en massa tokiga saker för att få min uppmärksamhet. Prövar både sådant hon kan och frestar mig med nya förslag. När vi är på tomten med valpgänget, vill hon att hon och jag ska göra saker. Valparna klarar sig väl?

onsdag 9 november 2011

Utbrytarkungen (-prinsessan)


Svartsvans är initiativrik och målmedveten. Eller desperat? Hon har lärt sig att klättra över staketet, där husse har gjort det lite lägre, så att Nessie ska kunna hoppa in och ut. Lyfter man in henne, så klättrar hon över direkt igen. Inget pip, bara en snabb klättring och ett hopp ner på andra sidan. Det är väl bara början antar jag... Och kanske är det sådant som får en att inse att det är rätt bra att valparna blir hämtade när det är dags:)
Trodde nog att de små liven skulle fortsätta att sova på nätterna, men det stadiet är kanske passerat? Redan innan det var dags för Nessies nattmatning, hörde jag dem prassla, springa och brottas. Men utan att säga något alls. Men när Nessie och jag dök upp kl 2.30, blev entusiasmen stor och högljudd. Och Svartsvans klättrade raskt iväg... Jag fick helt enkelt hämta ett kompostgaller med full höjd och montera det. Hur många dagar behöver hon nu på sig för att klättra ända upp? Och hur ska hon överleva fallet ner på andra sidan? Ska nog lösa det med något mjukt. Det blir lite krångligare för Nessie nu, för jag vill att hon ska ta vägen via soffan, över staketet ner på en stol och ner på golvet i hagen. Och tvärt om när hon ska ut. Visst kan hon hoppa så högt, men ansatsen är obefintlig och parketten hal. Det vore ju synd om hon rev hela hagen - eller rev sig på lilla magen.
I morse lät jag dem gå ut direkt när de ätit klart. Ett spännande fenomen var att gräset var blött! Blöt päls och mammas jordlya under busken, var en rätt dålig kombination. Men säkert bra för pälsen! Alla lät sig tålmodigt torkas av husse när de kom in. De hade väl inte energi kvar till att protestera:)

måndag 7 november 2011

Ute!


Nessie är en bra mamma. Hon är snäll, utan att låta valparna slita ut henne, lekfull, pedagogisk och omsorgsfull. I natt tog sig omsorgen uttryck i att hon tyckte att de behövde extra tillsyn, förutom nattmålet. Hon gick dit flera gånger och "störde" deras nattro. Den som har erfarenhet av att ha en stor valpkull 4 m från sängen, kan förstå att jag blev lite orolig för att de skulle dra igång och leka - eller i värsta fall dra igång "Fångarnas kör". Sömnen är rätt kass redan som det är... Men raringarna somnade genast om efter mammas kontroll, och sov faktiskt hela natten utan att säga pip.
Nessie hade sedan den dåliga smaken att purra dem klockan 6. Alla skrek ikapp, och då var det inte att tänka på att låtsas som om det var natt. Bara att gå upp, servera morgonmålet och se glad ut. Men det är faktiskt inte alls svårt, när man möter sju entusiaster:)
Efter maten var alla omåttligt pigga, så jag släppte helt enkelt ut dem i huset. Herregud så de sprang! Det fick mig att bestämma mig för att det var dags att släppa ut dem på tomten idag.
Sagt och gjort. Efter någon timmes vila (nåja...) öppnade jag altandörren som hör till deras hage. Jag tror att jag hade tänkt mig att de skulle smyga lite försiktigt tillsammans, men efter en kort stunds inspektion, spred de sig åt alla håll över gräsmattan. Alla jagade alla, alla bajsade (!) och de var så lyckliga! Ingen var feg eller satt för sig själv. När jag efter kanske 20 minuter tyckte att det fick räcka med frisk luft, var det lögn i helvete att få in dem. När jag skickade in de två första, sprang de ut igen samtidigt som jag skickade in de två nästa. När jag försökte stoppa det, sprang trean och fyran ut igen. Tror att jag ska sätta ett kompostgaller för dörren nästa gång, så att jag kan lyfta över dem och så blir de kvar där inne.
När jag så småningom fick in allihop, somnade de i princip på tröskeln. Någon timme senare skulle mina sista valpköpare komma på besök, och valparna var helt klubbade större delen av tiden de var här. Men det gör det ju enklare att studera prickarna i detalj:)

söndag 6 november 2011

Större av allt



Större valpar, större leklust, större hage, större mage, större säng - och inte minst större röstresurser...
Hagen inkluderar numera en altandörr, så nu väntar vi bara på ett bra tillfälle att släppa ut dem. Vad är bra tillfälle? Tja... milt, lugnt och helst lite sol kanske? Hösten är väl inte så mycket att göra åt?
Jag inser att jag missat hösten. Det som är en av mina fyra favvoårstider! Kom på mig själv här om dagen att längtansfullt sjunga på Ted Gärdestads melodi, fast i egen tappning "Utanför fönstret tar hösten slut..." Som hundägare är man lite skogsberoende.
"Gräset" är konstant grönare på utsidan av valparnas hage. Vi tar ut dem ofta, men helst bara två eller tre åt gången. I går hittade jag plötsligt Småpricksvans, sovande under matbordet. Insåg då att jag börjat slarva med räknandet. Hon hade helt enkelt blivit kvar när de andra lyftes in i hagen:)
Fick ytterligare en anledning att räkna i morse, när Nessie började vältra sig som en flodhäst i valparnas nya säng. Nåja, det är ju egentligen en av Nessies biabäddar, så man får förlåta det. Svårare att förlåta är att hon inte kan räkna till sju. Jag räknade till sex, och hittade sedan ingen mer. Någonstans under henne hördes stånkande och ut kravlade en platt men glad valp.